Rundberättelser i skrivgruppen

Varannan onsdag träffas skrivgruppen. Igår var det en sådan onsdag. Vi börjar varje träff med en skrivövning. Denna gång skrev vi rundberättelser på tema bakning. Man hade tre minuter på sig, sedan flyttades papperet och man fick fortsätta på en annan berättelse. Resultatet? Fantastiskt. Jag skrattade så jag grät. Här kommer en av gårdagens berättelser, som skrevs under sammanlagt 12 minuter:

”Bakning var ordet. Var kommer det ordet ifrån? Jo, från nordgermanskans ord Das Baka, som betyder samla ihop; skrapa till mat. Det var Richard Fülling som tog det till Norden och Norge på 800-talet efter Kristus. Då hade han malt sönder säd i sin ryggsäck med stenar som han hade packat fullt med för att kunna ha tid för annat.

Samtidigt i Danmark utvecklades det som sedermera skulle komma att kallas ”wienerbröd”, ett fornnordiskt ord för liten kaka. På Island hävdade man länge att wienerbrödet var förlagan till det traditionella isländska smördegsbakverket ”wienerdjökul”, men det dementerade de danska bakforskarna bestämt.

Egentligen behöver vi återvända till stenåldern. Då, när vi gick från jägarsamhälle till bondesamhälle. För övrigt det dummaste påhittet mänskligheten kommit på över huvud taget. Varför fjättra sig vid jorden, vetet och säden, när man kan vara fri? Varför gå från friska hela tänder till tänder söndersmulade av de stenbitar och gruskorn som följde med i säden när den maldes på stenåldersvis? Det första brödet, kryddat med en smak av granit eller gnejs – en fröjd för vem? I bitterhetens beska tid!

Under senmedeltiden blev det brist på sten och man använde då bark för att göra kakorna oätbara istället. Med den industriella revolutionen och alla dess ångmaskiner så behövdes allt som gick att elda i industrin. Så då försvann även barken ur kakorna, och då uppstod de kakor vi är vana vid idag. Dessa kakor smakar bra och vi äter därför många av dem”.

Är du intresserad av att gå med i skrivgruppen? Som du märker har vi väldigt roligt. Skicka ett mejl till mig på cecilia.larsson@falun.se. :-)

Annonser

Ett år och tusentals ord senare.

Vår lilla skrivgrupp firade 1 år för några dagar sedan. Vi har hunnit med 22 uppgifter, en massa skrivövningar, en föreläsning, en film, en hel del fika och många timmars samtal. Det har varit så himla fint hittills, och det känns som att det bara blir bättre och bättre. Vi har tappat några deltagare och det har kommit in ett par nya. Som gruppen ser ut just nu är vi 10 personer i åldrarna 20-65 år.

Vi skrattar, vi pratar, delar med oss, diskuterar, funderar, läser och skriver. Vi lär oss av varandra. I början av varje träff kör vi en kort skrivövning. I onsdags blev det en rundberättelse. Vi hade tre minuter på oss att skriva, sedan skickade vi vidare berättelsen till nästa person. Så, här kommer en av onsdagens berättelser. På rim, till och med!

Nu är våren här
många blir då kär
Kanske de hade träffats på dans
i vårt land någonstans
På dansen sa det klick
och sen de varandra fick
Kärleken var i rus
och de köpte ett eget hus.

Men kanske borde de ha tänkt,
innan de alla känslor till varandra skänkt
Ibland går relationer helt på tok
men det är ju lätt att vara efterklok
De fick två barn med varann
Ann-Sofie och Mariann.

De var en lycklig familj i ett par år
men sen – det går ju som det går.
Flickorna växte upp och blev fagra
men mamma tyckte de var för magra.
Hon ändrade sig efter en tid
men inte utan bitter strid.

Hon sa som det var,
nä, nu vill jag testa en karl.
Ann-Sofie blev helt desperat
och det flög både koppar och fat
innan hon kunde förstå,
att det inte alltid är så enkelt att vara två.
Så till slut och sist
så hm, javisst.
Nu är de fyra som i huset bor
Ann-Sofie, Mariann, mamma och Tor
I hemmet råder numera frid
när alla ger varandra kärlek och tid.

Brev från framtiden

Ikväll är det ju, som ni säkert vet efter mina många inlägg om just detta, vernissage för utställningen ”Ett system som inte längre fungerar”. Vi i skrivgruppen passade på att haka på temat och har skrivit ett par texter som vi ställer ut ikväll. Eftersom det kändes som om det kunde bli spretigt att skriva vad som helst utifrån ”Ett system som inte längre fungerar” så klurade vi ut ett tema i temat. Detta tema är ”Brev från framtiden”. Helt enkelt ett brev skrivet från framtiden – adresserat till vår nutid. Här får ni ett första brev att läsa, skrivet av Linus.

Hej släkting, här är ett brev från 64 E.O. (64 år Efter Omstarten som det heter nu, vet inte riktigt vad det blir i er tidräkning)

Nu när tidsresor är uppfunna så har jag fått en möjlighet att prata med dig, som faktiskt är min avlägsna släkting. Kanske känns lite konstig med tanke på att vi är lika gamla nu när du läser detta, men när jag valde ålder att skicka till kändes det bäst så här.

Har ni mail på er tid? Jag är inte säker då det är så långt tillbaka så därför skicka jag detta skrivet för hand för säkerhets skull!

Det är så mycket jag är nyfiken på. Det står i våra historieböcker att gräset är grönt, kan det verkligen vara så? Jag tycker det låter så konstigt och onaturligt. Här är allt brunt och känns som att det alltid har varit så. Kan man äta växter hos er? Äter ni gräs?

Vi äter det som vi producerar i fabrikerna. Det finns många olika smaker att välja på och min favorit är de gröna förpackningarna med lite söt smak.

Jag har en lite tråkig sak att berätta också. Våran hund dog för ett par dagar sedan och då blev jag väldigt ledsen. Han hade råkat gå ut ett tag när det blev ett hål i molnen så solen sken på honom för länge. Hur skyddar ni er mot solen? Har kollat upp lite och det står att ni har kemikalier som ni smörjer in er i men jag tycker det låter väldigt omständigt. Måste ni göra det varje gång ni går ut?

Annars så är allt jättebra med mig och vi har inga andra problem just nu. Hoppas på att det är bra med dig också och att du kan svara snart.

Med vänlig hälsning
Din Släkting

Skrivgruppen: genretransponering

En artikel utifrån en del av boken ”Definitely Dead”, en av de böcker som tv-serien ”True Blood” baseras på.

Vampyrdrottningens bröllopsfest slutade i blodbad

NEW ORLEANS

Ett 100-tal personer hittades vid 23-tiden mördade vid vampyrdrottningen Sophie-Anne Leclerqs förlovningsfest.

– Det var en fruktansvärd syn, säger vakthavande befäl.

Det var under natten till lördagen som polisen fick in ett larm om ett bråk från klostret strax utanför New Orleans.

Klostret, som är vampyrdrottningen av Louisianas festlokal, var fullt av gäster med anledning av drottningens och Peter Threadgill vampyrkung av Arkansas första gemensamma fest som par.

Enligt vittnen bröt tumult ut när en okänd person högg huvudet av en av drottningens livvakter under första valsen.

– Jag såg ett huvud flyga förbi mig och sen var slakten i full gång, säger ett varulvsvittne som vill vara anonymt.

När polisen kom till platsen var det emellertid helt lugnt men den syn som mötte dom i festlokalen var fruktansvärd.

– Jag har aldrig sett något liknande, säger vakthavande befäl vid polisen i New Orleans. Hundratals kroppar täckte golvet och det var blod överallt.

I nuläget har polisen ingen misstänkt för dådet. Tidningen har sökt drottningen Sophie-Anne utan framgång.

-Anonym

Skrivgruppen: krönika

Som en dröm…

När jag här om dagen tillsammans med mina vuxna elever som är i färd med att lära sig tala, förstå, läsa och skriva på svenska, många av dem analfabeter från olika delar av världen såg ”Why powerty? Ljusets mödrar”, så såg vi en dröm om hur en värld skulle kunna vara, kunna bli bättre. Men nej, detta är inte en dröm, det är verklighet. Drömmen är att den här verksamheten kunde bli ännu större, kunde omfatta många, många fler av dem som behöver utbildning, arbete och bättre levnadsförhållanden bland mycket fattiga människor.

I Indien finns en man vid namn Bunker Roy. Han har gått de finaste, bästa, dyraste, snobbigaste skolorna i Indien, fått de högsta betygen och hade en framtid med karriär inom diplomatvärlden framför sig.

Denne man, välutbildad rik, privilegierad på alla sätt beslutar sig av någon anledning för att åka till en fattig by, för att se hur människor lever där och – för att bo och arbeta där under fem år, något som får hans mamma att vägra tala med honom under många år. Sonen med den så lysande framtiden vid sina fötter!

Vid åsynen av hur människor lever i byn, med stor fattigdom, sjukdomar och död, beslutar sig Bunker Roy att starta ett Barefoot College i Indien. Kvinnor med kort skolbakgrund eller analfabeter är välkomna dit, där de får lära sig om solenergi, om elektriska komponenter, lödning och engelska. De kommer från små, fattiga byar i Asien, Afrika, Latinamerika. I ”Ljusets mödrar” får vi följa en Jordansk kvinna från en liten by i öknen.

Bunker Roy och några från hans team reser runt och berättar om projektet med solenergi. Utbildningen är 6 månader och de reser sedan tillbaka till sina byar med en utbildning och ett jobb och utbildar andra kvinnor, sätter upp solfångare, så att byn får tillgång till el och varmvatten. På väg ut i öknen säger en av männen i teamet: ”Tänk att Jordaniens första illitterata solkraftstekniker blir en kvinna!”

Rekryteringen är inte helt enkel. Inte alla kvinnor vill eller vågar eller mannen vill inte. Någon måste ta hand om barnen, när mamman är borta 6 månader och det blir ofta sorgesamt för både mamma och barn.

Varför bara kvinnor? Svaret som ges är, att kvinnorna stannar kvar i byarna hos barnen med sin kunskap och förmedlar den vidare, medan männen ofta åker iväg, kanske för att göra sig en egen inkomst och bli sin egen lyckas smed.

Kanske några av er känner till det jag skrivit om, kanske har ni sett filmen om ”Ljusets mödrar” eller lyssnat på Bunker Roys föredrag på TED talks, där han berättar om sin skola för solkraftstekniker.

En sanndröm. I olika skepnader skulle jag önska, att den blev verklighet för de miljontals analfabeter i världen. Att fler människor, män som kvinnor med utbildning, rikedom, inflytande och makt använder den till att göra vår värld lite bättre.

-Karin

Skrivgruppen: Krönika

Det är väl ingen mening med mål. Men genom livet ska vi i alla fall – det är ett som är säkert.

Motionsmål till exempel – det slutar alltid med ett misslyckande. Jag höjer målet tills jag inte orkar mer – och då är jag trött. Okey – vägen dit var bra, men vad var det för mening med att aldrig bli nöjd.

Slagsmål – ja, det hände när jag var ung – undviker jag numera. Jag har ersatt det med pennfäktning – dumt namn eftersom det sker med tangentbordet. Här måste jag erkänna att en vinst kan ha en mening för mig men kanske inte för någon annan – egoistiskt.

Visst var det häftigt när Zlatan gjorde mål på bakåtsparken mot England. Det betydde 20 minuter TV-repriser, överdrifter och massor av bilder och expertkommentarer. För mig saknade målet mening, men för dig var kanske underhållningen en del av meningen med livet.

Det mås som löser alla problem – ursäkta att det blev felstavat, men jag fortsätter väl på mås istället för mål. Mås, gås och skata låter så illa att dom inte bör räknas. Nåja, kanske för 300-klubbsornitologerna. Men för mig som finner en mening med att lyssna och räkna vackra fågelläten borde inte måsar, gäss och skator räknas. Det finns andra vars sång borde räknas som fem. Då skulle också jag kunna komma upp i 300.

Giftermål! Här har vi kanske ett mål med mening. Men nu verkar det gå lika bra ändå. Det hade mina förfäder haft svårt att förstå (ursäkta rimmet)..

Målkonflikt är jag van vid. Den uppstår ofta mellan fakta, känslor och populism. Om trädet i parken ska sparas beror på våra mål och kan leda till konflikt. Det är ingen mening med att försöka avgöra vem som har rätt. Låt konflikten avgöras av vår demokrati. Men när den styrs av populism istället för fakta och känslor blir jag fundersam.

Målet om ökad tillväxt kommer att behöva omplanteras. Ständigt ökad ekonomisk tillväxt (BNP) är blaha blaha. Om Jesus (bara som ett exempel) satt in en krona på banken till 3 % ränta och testamenterat den till mig hade jag kunnat köpa jordklotet för 8 kronor kilot. Jorden är visserligen ovärderlig men av ett billigare material. Andra värden kan däremot öka även på lång sikt. Det rätta tänket kring tillväxt är för mig långsiktigt och bör kopplas till meningen med livet.

Det farligaste mil som finns är – äsch felstavat igen, så jag får väl fortsätta på mil istället för mål. Att det är precis 1000 mil mellan ekvatorn och polerna är väl häftigt. Tänk vad dom kunde bestämma förr. Synd att dom inte bestämde att alla skulle vara vänner och lika kloka – inga konflikter och ingen negativ kritik mot min krönika. Men vad skulle meningen med det vara?

Ett mål ska vara mätbart sägs det. Okey – mät antal, tid och utgiftstak, men jag kan inte se nån mening med att mäta visdom, lycka, skönhet och god smak även om det är mål för många.

Ett mål mat kan väl ändå inte vara fel. Tyvärr, det är alltid fel. Det kan innehålla socker, salt, färgämnen, hästkött, gluten eller fler kalorier än vad jag gör av med, eller ännu värre – sulfmetadrylexproxaler. Men jag ser ändå en mening med att äta.

Orimliga mål är förstås destruktiva, delmål ofullständiga, klagomål tråkiga, tungomål ofta obegripliga, resmål förstör klimatet – så visst finns det många mål som saknar mening.

Men något l måste det väl finnas som är alltigenom gott! Ja, många. För mig handlar det om att bli nöjd och då måste jag välja mina mål. Bäst är dom som jag skapar alldeles själv. Som till exempel mitt egoistiska mål att förbättra min krönika om mål och mening.

-Anders

Skrivgruppen: genretransponering

En dikt skriven utifrån salvan Miniderms innehållsförteckning.
1G: Glycerol 200 mg, hydrerad rapsolja, medellångkedjiga triglycerider, hårdfett, dimetikon, cyklometikon, glycerolmonostearat, dokosanol, cetylfosfat, xantangummi, metylparahydroxibensoat (E 218), propylparahydroxibensoat (E 216), natriumcitrat, natriumhydroxid, renat vatten.

Jag vill utbringa en hydrerad rapsoljeskål.

200 milligram glycerol

för alla medellångkedjiga triglycerider

fan, jag hatar dessa högtider.

Till middag serveras metylparahydroxibensoat

fat efter fat tills vi fylls med självhat

och karafferna fylls på med vin

som sedan rinner ner som lättflytande paraffin.

Frosseriet droppar som renat vatten

så tack för ikväll, nu hämtar jag hatten.

På väggen hänger en dimetikon

jag ber den att dra för den här satans ridån.

Stiger ut på gatan medan Cetylfosfaten bjuder upp till vals

om hon ens kan dansa längre alls.

– Cecilia