Dalarnas unga – en resurs för länet

dalarnas unga

 

Idag är jag och Jocke och lär oss hur vi ska göra för att Dalarna ska bli och vara Sveriges bästa ungdomsregion. Bra va?

Annonser

Föreläsning: ett långt inlägg.

Jag var på en föreläsning med Claes Schmidt / Sara Lund i veckan. (Det var alltså därför jag besökte Smedjebacken i onsdags). Claes Schmidt är transvestit, han uttrycker sig och klär sig ibland som kvinna. Det var en intressant och väldigt tänkvärd föreläsning, och jag kom ut därifrån med en hel del nya tankar och känslor.

Det var mest kvinnor i publiken. Claes sa ”tänk på en svensk”. I princip alla i publiken tänkte på en man. Vi fick fundera över varför. Någon sa ”vi tänker kanske på våra partners”. Rimligt, tyckte vissa. Claes svarade att han hade hållit i många föreläsningar där publiken endast bestod av män, och när män tänker på en svensk så tänker de inte på sina fruar, utan på andra män. Alla tänker alltså på män. Och där kommer vi osökt in på normer och makt.

Mannen är norm. En vit man i medelåldern utan funktionshinder. Det är en norm, liksom det är en norm att vara högerhänt och att vara heterosexuell. (Och ändå är vi 51 % kvinnor i världen. Är det inte underligt?) Har du mer makt om du tillhör normen? Tja, förmodligen.  Du har alla förutsättningar för att klara dig bra. Du behöver inte försvara dig, inte kämpa mot folk som inte tror på dig och du behöver inte skämmas över något.

Men det har trots allt gått väldigt fort framåt för kvinnor. Vi har ju rösträtt och och vi har mänskliga rättigheter och allt det där. Men vi har även bättre betyg, vi kommer i högre grad in på utbildningar och vi får sno lite av ”männens” attribut utan att det gör något. En flicka kan vara en pojkflicka. En kvinna kan klä sig i killkläder utan att någon stirrar.

Hur är det då med männen? Utvecklingen ser inte riktigt likadan ut på den fronten. Under föreläsningen frågade Claes om en man får klä sig hur han vill. ”Ja”, sa alla i kör. Sedan frågade han: ”Era män, får de klä sig som de vill, får de klä sig som kvinnor om de skulle vilja?”. Det blev nästan tyst i salen. Det blev en gång för alla uppenbart att det inte bara är kvinnor som behöver kämpa för att bli fria och jämställda. Det är ju lika mycket mannens kamp. Men främst är det vår kamp. Människans kamp. ”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka” – Einstein.

Men vad är då mångfald? Jo, det är varje människas rätt att vara olik. Varje människa ska ha rätt att bryta normen utan att bli kallad konstig. Och det är lätt att tänka att dessa problem inte längre finns, åtminstone inte i Sverige. ”I Sverige får man ju vara homosexuell om man vill. En man får ju klä sig som en kvinna. Vi behandlar ju alla människor lika, oavsett hudfärg”. Men gör vi verkligen det? Svar: nej. Under föreläsningen sa Claes något som etsade sig fast i min hjärna. ”Vi har avskaffat dödsstraff i Sverige. Men folk blir fortfarande mördade för att de bryter normer”. Är det inte sjukt? Människor blir mördade för att de (exempelvis) inte är heterosexuella. För att de inte tillhör normen.

Vad behöver då göras, för att vi ska ge fan i att vara fördomsfulla, för att våga bryta normer, för att sluta vara dumma människor? Vi måste våga göra fel. Vi är programmerade sedan barndomen: vi vet vad man borde göra, vad man borde tycka, hur man borde se ut. Men vem är ”man”? Vem är det som säger att ”man borde”? ”Man” borde göra si och så för att verka normal. För vad ska folk tycka och tänka annars? Men vem är egentligen norm-al? Och spelar det egentligen någon roll vad folk tycker och tänker? Vad du tänker om mig är bara en spegelbild av dig själv. Vad jag tänker om dig är bara en spegelbild av mig själv. Av mina egna fördomar och föreställningar.

Slutsatsen blir: våga göra fel. Våga ta upp ämnena. Våga erkänn att du är fördomsfull. Våga diskutera. Och när du hamnar i en situation där du känner att du kanske kommer säga något dumt, så får du med dig den här smarta uppmaningen: ”När all logik försvinner: säg ingenting”. Tänk istället på varför du tänkte och kände som du gjorde. Men det är ingen katastrof att göra fel. Erkänn, be om ursäkt och gå vidare.

Tack Claes Schmidt för en väldigt intressant, skrämmande men rolig föreläsning!

Tisdagens seminarium – har kulturen hamnat i skymundan?

dåligbild

Jag ramlade in på det väldigt intressanta seminariet ”har kulturen hamnat i skymundan” igår kväll. Eller ja, ramlade och ramlade. Det var väl ganska planerat. Tyvärr missade jag själva diskussionen, men jag var med den första timmen när de medverkande presenterade sig själva och pratade om … ja, kultur. Jag tänkte återberätta lite för er, så ni vet vad det pratades om. Med förbehåll för att allt inte kanske är exakt och rätt – det är ju min uppfattning och endast delar av allt som sas.

Pa Modou Badjie berättade om sin uppväxt och om föreningen ”Vägen ut”, som gjorde det möjligt för honom och hans vänner att spela in musik. Han pratade om skillnaderna han upplevde när han kom till Sverige från Gambia år 1996, om hur han upplevde att vi i Sverige skilde så mycket på ”ditt och mitt”, medan man i Gambia delade på nästan allt. Pa Modou berättade om hur hans liv förändrades när han kom i kontakt med föreningslivet; folkbildningen. Nu jobbar han med att stödja ungdomar, han är folkbildare i Stockholms län och han är en av skribenterna i Bildningsresan: ”Med hiphop som redskap”.

Malin Lagergren gick ut hårt och sa att kultur förändrar världen! Klart och tydligt deklarerade hon sedan att kulturen faktiskt är i skymundan, både ekonomiskt och prioriteringsmässigt. Men hon pratade även om positiva tendenser i media och pekade på att exempelvis Aktuellt nu har sprängt in kulturnyheterna i de ”vanliga” nyheterna, istället för att ha kulturnyheter som ett eget program. Hon jämförde med sporten som i princip alltid hänger ihop med andra nyheter, medan kulturnyheter tidigare mest fungerat som ”muntration”. Malin Lagergren pratade om förra veckans stora snackis – Jonas Hassen Khemeris text ”Bästa Beatrice”. Hon tog upp det när hon pratade om att kultur ibland SKA vara politisk, att det är då det blir som bäst. Hassen Khemeris text och berättargrepp som berör och upprör människor blev då ett exempel på den positiva varianten av politisk kultur. Malin Nordengren är kultur- och bildningschef på Landstinget Dalarna.

Jens Runnberg, som är politisk redaktör på DT (tidigare kulturredaktör), var däremot mer tveksam till om kulturen över huvud taget ska vara politisk. Han uttryckte sig kritisk till att kulturen får uppdrag i politiskt syfte, och frågade sig om en dikt måste vara mer än just en bra dikt, eller om en teaterföreställning måste säga något mer bortsett från vad som sägs under föreställningen. Han menade att det kan vara bra om exempelvis ett konstverk väcker tankar om politik men att det inte per automatik är något positivt och mer värt än ”opolitisk” kultur. Runnberg reflekterade även över ett betraktelsesätt som ofta tas upp när man talar om kultur: att kulturen ska vara en hälsoåtgärd. Han menade att det i så fall endast borde produceras feel-good-filmer så att folk kan gå ut glada därifrån, och att det inte är en bra idé. Runnberg tog upp ett exempel från när han själv varit och sett en teaterföreställning som handlade om förintelsen, och han gick ut därifrån med svår ångest men tyckte ändå att det var en viktig och stark kulturupplevelse.

Vad tycker ni? Har kulturen hamnat i skymundan? Bör kultur vara politisk? En hälsoåtgärd?  Förändrar kultur världen?